Exempel på frågor

Svar

Hej Sandra,

Du undrar hur du skall tänka för att bli lycklig och må bra. Först vill jag beskriva min omedelbara reaktion på ditt brev. Jag blev alldeles matt och kände vanmakt. Jag tänkte - vad skall jag svara henne så att hon kan komma vidare i sitt liv. Gissningsvis är det just känslan av vanmakt som du brottas med. Vanmakten över att du hur hårt du än kämpar inte blir nöjd med dig själv.

Jag fick läsa om ditt brev ett antal ggr för att hitta en ingång till ett svar. I allt du gör så är du extrem. Det är framförallt tankar om att vara bäst i alla livets aspekter. Ibland pendlar du över till motsatsen i dina tankar. Då hamnar du i den andra extremen där livet inte ens är värt att leva. Du verkar vara helt i händerna på dina tankar och de känslor som följer på tankarna. Själva tävlandet och strävan att vara bäst i allt du gör har blivit som en drog. Av droger får man "kickar" och det är väl sådana du upplever när du är igång - till dess verkligheten ramlar på dig och du inser att du kanske inte är bäst i alla lägen.

Du skriver att du gått i terapi när du var yngre, men att du inte har kunnat ta dig ur tankesättet. Mina reflektioner om dig går åt lite olika håll. Dels funderar jag över vad det är för erfarenheter som format dig till att bli en så krävande person gentemot dig själv. Du har kanske tidigt lärt dig att kärlek är villkorad. Alltså att du för att bli älskad och omtyckt bedöms efter vad du gör och inte för den du egentligen är.

Utifrån den tankegången försöker du få kärlek och uppskattning från andra och dig själv för vad du åstadkommer. Du vill bli beundrad för ditt framtida jobb, för din kropp, bästa flickvännen med en fantastisk personlighet. Den du är som person bara som du är duger inte. Du läser in andras kritiska bedömningar av dig utan att egentligen ha täckning för att andra tänker så om dig. Har du vuxit upp med föräldrar och äldre syskon som är framgångsrika och som du konkurrerar med? Eller har dina förebilder misslyckats med sina liv vilket har gjort dig livrädd för att bli som dem?

Att alltid försöka var bäst kan utöver att ge kickar vara ett sätt att undvika att hamna i en belägenhet där du som du skriver om är totalt misslyckad. Att inte vara bäst är lika med att vara misslyckad. Det finns ingen gråskala eller nyanser, bara svart eller vitt – vinna eller förlora. Om det är så, då behöver du acceptera hos dig själv att du duger till även om du inte alltid är bäst i alla avseende.

En annan reflektion är att du fastnat i ditt tankemönster och det blivit som ett tvångsbeteende. Alltså tvångstankar som du inte kan låta bli att tänka, och handlingar som du inte kan avstå från att göra. Du försöker utifrån ett sådant perspektiv ta kontroll över livets alla situationer genom att tänka dina tvingande tankar som sedan följs av handlingar som även de blir tvingande till sin karaktär.

Det är oerhört svårt att ändra sina invanda tankar och beteenden eftersom de ofta fyller en viktig funktion i ens liv. Utifrån min erfarenhet så undviker vi mycket oro genom att uppehålla oss vid vissa tankar. För dig Sandra så skulle det kunna vara oron över att inte vara sådär speciell hela tiden. Du pressar dig jättehårt i många livssituationer och slipper då kanske något annat. Att vara misslyckad skulle för dig kunna vara det totala nederlaget. Du hamnar där ibland, men räds för att den sidan skall ta över hela dig.

Jag återkommer till din fråga från inledningen av ditt mail: "Jag är en tjej på 27 år som hoppas du kan ge mig råd om hur jag ska göra för att bli lycklig och må bra". Till att börja med, och det vet du, så är inte livet så att man mår bra och är lycklig hela tiden. Känslorna svänger liksom tankarna och de är situationsbundna. Om man skall komma över svårigheter som du brottas med så behöver man utsätta sig för det man är mest rädd för utan att göra det du brukar nämligen att alltid vara på topp - alltid göra ditt yttersta.

Föreställ dig att du utsätter dig för att inte vara så framgångsrik i olika livssituationer där det är viktigt för dig att lyckas. Du skall ”lyckas med” att dra ned på de egna kraven och undersöka vad som händer inom dig och i relation till andra. Ge akt på hur det känns och vad du tänker. Var också uppmärksam på vad du tror att andra tänker om dig som inte är på topp. Ta fram tankar om vad andra skulle kunna tänka om dig som ett alternativ till att du tror att du inte kommer att vara omtyckt om du inte är högpresterande. Det skull t.ex. kunna vara tankar som – att jag duger faktiskt till som den jag är, jag skall värderas för den jag är inte det jag gör – och liknande. Du har att upptäcka att du är bra som du är och att du inte hamnar i ”kylan” om du inte maximerar dina prestationer. Som konsekvens av denna övning kan du förvänta dig en mer stabil självbild som inte svänger mellan extrempolerna av att sträva efter att vara bäst till att vara totalt misslyckad.

Mvh
Philip Weiss

Svar

Hej Claes,

Jag förstår att du just nu brottas med att på allvar sluta ljuga. Om du skall lyckas med det hänger helt på hur motiverad du är. Du måste nämligen ge upp något som skyddat dig under lång tid av ditt liv. Jag återkommer till detta. Om det är hotet om att din flickvän skall lämna dig om du inte slutar ljuga som motiverar dig så är det inte tillräckligt start motiv för att att lyckas tror jag. Det låter pessimistiskt från min sida, men min erfarenhet av att möta klienter med denna problematik säger mig att man måste ha ett mycket starkt eget engagemang och beslutsamhet för att lyckas. Det brukar inte hålla om man skall sluta ljuga för någon annans skull. Det blir då kopplat till en annan person. En genuin beteendeförändring måste vara kopplad till dig själv!

Nu till dina frågor - Kan jag få hjälp, kan jag någonsin sluta ljuga? Visst kan man få hjälp. Jag vill rekommendera att du vänder dig till en psykoterapeut. Du kan söka hjälp via den psykiatriska öppenvården eller vända dig till en privatpraktiserande psykoterapeut. Det terapeuten först kommer att ta reda på är vilken funktion som dina lögner har. Varför ljuger du. Om jag generaliserar så brukar man hitta tre olika kategorier av lögnare.

Dels sådana som ljuger tvångsmässigt och där problemet ingår i tvångssyndrom. Personen med tvångssyndrom känner ett tvång att ljuga. Det kan också vara så att samma person har andra tvångstankar eller tvångshandlingar för sig som t.ex. att överdrivet tvätta händerna, kontrollera att spisen är avstängd 10 gånger innan han går hemifrån.

En annan kategori är personer som lider av psykopati. I den personlighetsstörningen kan mytomani ingå. En person med denna problematik har en oförmåga att uppfatta och reflektera över sina egna och andras känslor. En psykopat saknar emotionell intelligens. Personligheten kännetecknas av sin brist på skuldkänslor, inlevelseförmåga och samvete. Personer med dessa störningar är ofta duktiga på att manipulera sin omgivning.

Mytomani utgör ingen egen psykiatrisk diagnos utan återfinns inom olika diagnoser. Utifrån min erfarenhet så har mytomanen inga skuldkänslor när han/hon ljuger. Ljugandet har blivit automatiserat och en del av identiteten. Det är i trängda situationer som du nu befinner dig i relation till din flickvän som skuldkänslor kan göra sig påminda. De mytomaner jag mött som inte lidit av tvångssyndrom eller haft en antisocial personlighetsstörning (psykopati) har ljugit för att bättra på sitt värde som människor. Bakom detta ligger ett bristande självförtroende och en dålig självkänsla. Ytterligare bakom kan finnas trauma och kränkningar i barndomen.

Om jag utgår från att du tillhör den senare kategorin alltså med brister i självförtroendet så innebär att sluta ljuga en förlust av ett skydd och en trygghet som du måste vara beredd att ge upp. Det kan tyckas enkelt att bestämma sig för att sluta ljuga och det tror jag du kan. Förvisso är det bra att ha hjälp av en psykoterapeut, men du kommer ändå säkert att under en period att få det kämpigt. Det som klienter jag arbetat med berättar är ofta att de känner sig väldigt ”nakna” när de slutar ljuga. Det är som ett skyddande skal har försvunnit. Livet kan också kännas torftigt för dig eftersom du inte kan bättra på din person utan måste konfronteras med den person som du faktiskt är varken mer eller mindre!

Eftersom din flickvän vet om din problematik så är det ett bra tillfälle att sluta ljuga. Jag brukar ta jämförelsen med missbruk. Du får inte ljuga lite grann utan måste förhålla dig som en nykter alkoholist.

Hör gärna av dig och berätta om du tycker att du har någon nytta av mitt svar. En sådan återkoppling kostar inget.

Mvh
Philip Weiss

Svar

Hej Susanne,

Din kropp löper amok. Vad den säger vet jag inte, men den kommunicerar uppenbarligen att det inte är bra med dig. Bakom de många symtomen döljer sig vanligtvis känslor och impulser som inte är tillgängliga för medvetandet. Du skriver inget om ditt förflutna och om du varit med om traumatiska upplevelser i ditt liv. Har något viktigt inträffat i ditt liv den senaste tiden? Livshändelser påverkar oss även om de inträffade för länge sedan.

Att du och din sambo en längre tid försökt få barn kan givetvis bidra till att du är så stressad och spänd. Rent åldersmässigt har du tid på dig för att skaffa barn, men jag förstår att du inte vill vänta allt för länge. Du funderar också över att adoptera ett barn. Jag kan föreställa mig att du brottas med detta beslut också. Alltså hur länge skall du ge din egen kropp en chans att bli gravid.

Av ditt mail framgår inte hur länge du haft social fobi. Har den kommit på senare tid eller har den sociala fobin funnits sedan tonåren?

Visst är KBT, kognitiv beteendeterapi, en bra behandlingsmetod för social fobi. Det man får lära sig är dels vad som händer i kroppen när man får ångest. Att kamp och flyktsystemet är aktiverat trots att det egentligen inte finns någon yttre fara, utan det är det inre fantiserade hotet som kroppen går igång på. Vidare brukar man också lära ut avslappningsövningar. Som en del av avslappningsövningar ingår andningsövningar som ofta ger en lindring av ångesten. Som du redan känner till skall man inte undvika det som väcker ångest eftersom det ger en stark signal om att det är farligt. Undvikandet ”lönar” sig för kroppen. Kroppen slipper en del av ångesten, men samtidigt så förstärks undvikandebeteendet.

Jag blir upprörd över det bemötande du fick på Vuxenpsyk. Du är ju på väg att ge upp. Sedan samtalet på Vuxenpsyk har det bara gått utför skriver du. Man måste uppbåda mod för att ta en sådan kontakt. Jag tror om jag får spekulera lite att svek är ett viktigt tema i ditt liv. Du blev sviken av överläkaren i det att hon inte tog dina problem på allvar och respekterade dig. I stället för att bli förbannad över bemötandet och att du kanske hade stått på dig så blev du besviken och än mer modfälld. Om undvikande av konflikter och självhävdelse är ett tema i ditt liv så är det viktigt att du utvecklar den gränssättande och självhävdande sidan av dig. Att kunna säga ifrån och säga nej är bra för den psykiska hälsan. Om man ”sväljer” allt för mycket ilska så sätter det sig i kroppen och manifesterar sig med något kroppsligt symtom.

Jag har svårt att tro att en kontakt med psykiatrin skulle påverka era möjligheter till adoption, men kontakta adoptionscentrum och hör dig för.

Jag rekommenderar dig att kontakta en privatpraktiserande KBT psykoterapeut. Fram till dess du fått tag på någon så kan du försöka tänka på att andas ordentligt ned i magen när du har ångest.

Mvh
Philip Weiss

Svar

Hej Torbjörn,

Du gör en viktig koppling mellan hur du mår och att din förra flickvän gjorde slut. Kan det vara så att du inte riktigt har låtit sorgen efter din flickvän få komma fram. Det är kanske inte bara sorgen som du undviker utan du kanske är riktigt arg på din ex flickvän. En ilska och besvikelse som du kanske inte har haft möjlighet att få uttrycka gentemot henne eller över huvud taget. Den ilskan går mer inåt och visar sig i form av negativa tankar. För dig tycks det ha blivit så att du fastnat i ditt sorgearbete.

I ett läge som du befinner dig i är det lätt att det svänger över i att man tycker synd om sig själv. Visst måste man få sörja om någon man är fäst vid lämnar en, men du har ett eget liv att leva. Ditt vuxenliv har precis startat! Att du har mindre och mindre kontakt med dina vänner förvärrar och förstärker din nedstämdhet. Vi får oftast viktig positiv feedback när vi träffar andra människor. Motsatsen gäller också nämligen att vi får allt för lite positiv förstärkning och vi isolerar oss vilket ger näring åt nedstämdhet och depression. Du skriver inget om din bakgrund och uppväxt. Du kan själv fundera över om du tidigare varit med om separationer och förluster. Hur har du reagerat då? Vad har du själv gjort för att komma vidare? Vad i ditt eget handlande har bidragit till att du kunde komma ur nedstämdhet och en låsning.

Mitt förslag är följande. Använd dig av tidigare strategier för att komma vidare. Det allra viktigaste just nu är att du kommer igång med att aktivera dig. Kanske är det så att du känner dig misslyckad som blivit övergiven av din flickvän. Du skriver inte om vad dina depressiva tankar innehåller. Det är inte ovanligt att man blir mycket upptagen av att tänka på vad andra människor tänker om en själv. Man tänker negativa saker som man tror att andra tänker vilket bidrar till att man drar sig för att träffa andra. Så även om det känns motigt att ta kontakt med vänner så är det viktigt att du gör det. Du kommer att få positivt gensvar som gör att du gradvis kommer ur din nedstämdhet. Om motståndet mot att träffa vänner är jättestort gör då så att du börjar med att ta ett kort och enkelt möte med någon kompis för att gradvis ”höja ribban”.

Mvh
Philip Weiss